När en person blir misstänkt för ett brott betyder det att polisen har anledning att tro att denne gjort något olagligt. Kanske har polisen efter egna undersökningar fattat misstankar om personen, eller så har han eller hon blivit tagen på bar gärning vid ett brott. Det kan också vara så att någon ringt in en misstanke mot personen eller anmält personen för ett brott, till exempel misshandel. Misstanken kan således vara av olika grad, från att en person kan misstänkas, till att det anses finnas tillräckliga skäl för åtal.
Att vara misstänkt är, oavsett misstankegrad, inte att vara dömd, utan det är polisens uppgift att tillsammans med en åklagare, den advokat som företräder staten i ett brottmål, företa en förundersökning för att undersöka om det finns tillräckliga bevis mot den misstänkte för att kunna inleda ett åtal.
Förundersökningen har två primära mål; dels att identifiera och säkra bevis mot personer som kan misstänkas för brottet, och dels att undersöka om det insamlade bevismaterialet räcker för att väcka åtal. Vid allvarligare brott är det åklagaren som leder förundersökningen och talar om för polisen hur de ska gå till väga, men vid mindre allvarliga brott är det ofta polisen själv som genomför förundersökningen och sedan presenterar den för åklagaren. Om förundersökningen inte ger tillräckligt med bevis för att en misstänkt person ska kunna åtalas för brottet, och om inga övriga misstänkta fins, läggs åtalet ner.
När åklagaren samlar in bevis är det viktigt att han eller hon inte bara samlar in bevis som talar mot den misstänkte utan även sådant som talar för. Detta kallas för objektivitetsprincipen och är en viktig del i svensk rätt. Om den misstänkte har blivit tilldelad en offentlig försvarare behöver åklagaren däremot inte samla in bevis som kan hjälpa den misstänkte utan det anses kunna skötas av den offentlige försvararen.
Om det under förundersökningen framkommer att en person kan misstänkas för ett brott blir denne kallad till polisförhör. Vanligtvis blir man kallad via telefon eller brev. Vid misstankar av mer allvarlig art kan det hända att polisen väljer att gripa en person, som då omedelbart tas in till förhör.
Under förhöret frågar polis och åklagare ut den misstänkte om omständigheter som var denne var när brottet ägde rum, den misstänktes koppling till eventuella brottsoffer osv, kort sagt, försöker skapa sig en så heltäckande bild som möjligt av den misstänktes roll i brottet. Efter förhöret beslutar sedan åklagaren om den misstänkte ska anhållas för brottet. Om den misstänkte inte ska anhållas hävs gripandet direkt och den misstänkte är fri att gå.
Den som blir anhållen för ett brott blir tillfälligt frihetsberövad i avvaktan på att domstol ska besluta om häktning och åtal. Man kan som mest vara anhållen i tre dagar innan beslut om häktning måste ske. Som anhållen har man en viss rätt till kontakt med anhöriga och omvärlden, men i speciella fall kan denna rätt fråntas en, till exempel om åklagaren misstänker att det kan skada utredningen på något sätt.
Den som blir häktad blir placerad i ett häkte i väntan på rättegång. Under rättegången lägger åklagaren fram de bevis som insamlats mot den misstänkte och vittnen kallas in och utfrågas. Den misstänktes försvarsadvokat försöker i sin tur få sin klient friad från anklagelserna genom att åberopa bevis som talar till den misstänktes fördel och genom att höra både åklagarsidans och egna vittnen. Det är åklagaren som har bevisbördan och måste se till att det ställs utom allt rimligt tvivel att den misstänkte är skyldig till brottet, annars kan inte rätten besluta om en fällande dom.