Finansrelaterade brott har alltid funnits och kommer antagligen alltid att finnas, så länge vi människor handlar med varandra och använder pengar och värdepapper. Mången finansman med tveksam moral har genom åren kunnat utnyttja de kryphål, luckor och svagheter som finns i våra finansiella system för att olovandes sko sig på andras bekostnad.
För ett finansbrott drabbar ju alltid någon. Antingen en person man lurat i affärer, eller samhället i stort som vid till exempel skattebrott. De som utför brotten struntar naturligtvis i detta, man gör så mycket skada och vinning som man hinner på så kort tid som möjligt och om man åker fast betalar man snällt sina böter eller sitter några månader i fängelse. Sedan kan man sätta igång igen.
Inom handeln med finansiella instrument som aktier och andra värdepapper, derivat och obligationer, var det länge väldigt svårt att ”följa pengarna”. Anledningen var att handelsregistren i världens länder har varit så inkompatibla med varandra. Varje större företag har tusentals dotterbolag och vid misstanke om brott slutade ofta spåren i tomma intet. Detta var en av anledningarna till att börskraschen 2008 blev så hård, och att det var så svårt att utreda vad som egentligen hade hänt. Därför beslutade G20-gruppen, som består av världens 20 starkaste ekonomier, att något måste göras. Man kom överens om att ett system för identifiering vid handel med finansiella instrument skulle införas.
Detta identifieringssystem var det som blev LEI, Legal Entity Identifier. LEI är en unik kod som alla företag som vill bedriva handel med finansiella instrument måste ha. LEI-koden består av 20 bokstäver och siffror som ska anges varje gång man ingår handel med värdepapper. Båda parter måste ange sin LEI-kod och på så vis vet också båda parter att man har med en seriös aktör att göra. LEI-koden gör nämligen att myndigheter i hela världen enkelt kan spåra företagen bakom en affär.
Man rapporterar alltid en finansiell transaktion till berörda myndigheter i det aktuella landet. När man i Sverige genomfört en transaktion rapporterar man detta till Finansinspektionen via en så kallad transaktionsrapport. Även här måste man ange sitt LEI-nummer, och det FI:s jobb med att övervaka finansmarknaden i Sverige betydligt lättare. FI har ett eget system för transaktionsrapportering, som heter TRS2.
Samtidigt kan Finansinspektionen enkelt begära ut uppgifter om transaktioner i andra länder, och vice versa. Detta var något som innan LEI-systemet infördes var ytterst svårt, något som gjorde att finansiella brott var betydligt svårare att utreda.
Alla företag som vill bedriva handel med finansiella instrument måste ha en LEI-kod. Det visar att man är ett seriöst företag som uppfyller vissa krav, och inte heller har några prickar på sig sedan tidigare. Man får sin LEI-kod via en certifierad leverantör, som tar ut en årlig underhållsavgift samt dessutom en avgift vid registreringen. Inga andra kostnader förekommer.
LEI är ett system som har gjort det lättare för polis och myndigheter att utreda ekonomiska brott, och det har samtidigt gjort finansmarknaden tryggare för företag som vill bedriva handel med värdepapper.