Rubriken ovan kan vara lite missvisande; har det gått så långt som till en vårdnadstvist så finns det kanske inga lätta lösningar. Det vi menar är att man istället försöker göra det bästa av den rådande situationen och kanske – som förälder – ta ett steg tillbaka och istället för att bråka börja fokusera på det viktiga i en vårdnadstvist; nämligen sina barn.
Här talar vi alltså om vanliga typer av en vårdnadstvist och inte om de som måste ske; de där en förälder på ett klart och tydligt sätt visat sig vara direkt olämplig att ha vårdnaden om sitt- eller sina barn – incest, missbruk av droger, grava psykiska besvär eller en kriminell bana som aldrig tar slut. I sådana fall är naturligtvis en vårdnadstvist något som måste ske och de typer vi talar om här handlar om de som faktiskt går att lösa om man bara agerar vuxet.
Det handlar först och främst om att tänka på sina barns bästa och det naturliga här är att ha en sund kontakt med båda sina föräldrar där också en delad vårdnad fortsätter efter att en separation skett, detta är något som alla i teorin skriver under på och frågan är då varför en vårdnadstvist plötsligt står för dörren?
Det handlar här mycket – för mycket! – om egna hämndbegär, prestige och att man inte tänker klart. Man vill straffa den andra föräldern till varje pris; man accepterar inte att uppbrottet skett och man använder sina barn som ett slags bollträ i konflikten – något som leder till en vårdnadstvist och som dessutom skadar barnen absolut mest. Hårdrar man det så kommer alltid en vårdnadstvist att slå hårdast mot just barnen och det är också därför som de flesta är så onödiga. Att – som barn – tvingas se sina föräldrar bråka och inse att det är en själv som de bråkar om skapar skuldkänslor, det ger själsliga ärr som sitter i genom hela livet och som förälder måste man också inse detta.
Man kan inte se det som en personlig vinst att dra det hela så långt som till en vårdnadstvist där det inte finns några som helst vinnare egentligen; man kan liksom inte ge sig på den andre föräldern och försöka använda sig av de gemensamma barnen för att sätta upp någon slags hämndaktion.
En vårdnadstvist som är baserad på exempelvis ett otrohetsdrama eller att en annan part kommit in och splittrat en familj – är det verkligen värt att straffa sina egna barn för en sådan sak och tvinga dem att genomlida en uppslitande vårdnadstvist? Nej – det är det definitivt inte. Här måste man som förälder alltså ta hjälp – det finns hos varje kommun en erbjuden terapeut vid en vårdnadstvist – och försöka agera vuxet och utifrån sina barns bästa.
Samtala, försök hitta lösningar, använd extern hjälp och låt – framförallt – tiden läka lite sår innan man kastar sig in i en vårdnadstvist. Väl där; ja, då finns det nästan bara förlorare och de största är tyvärr barnen.